Are företag krävs till bekostnad optioner

Lipis Consulting, Inc. Stock Option Expensing (123R-beräkningar) Hur man redovisar aktieoptionsutgifter - ASC 718 Reporting Det är en helt ny värld där ute, en som kräver att företagen ska uppskatta och redovisa en kostnad för aktiebaserad lön. För de flesta företag innebär det att man använder en komplicerad modell för att uppskatta kostnaden för ett optionsprogram. Riktlinjerna för värdering av optioner beskrivs i Redovisningsstandardkodificering (ASC) 718 (tidigare SFAS nr 123 (R)). ASC 718 hävdar att värderingen av optionsoptioner bör kompletteras genom att använda Black-Scholes eller någon annan option-prismodell. I de flesta fall där en kostnad måste uppskattas och rapporteras, vänder sig företagen vanligtvis till deras redovisningsföretag. Vissa företag kan fortfarande. Men företag med en extern revisor kan inte förvänta sig att deras revisor ska tillhandahålla dessa beräkningar. Revisorerna kommer att granska bolagets uppskattning men företaget måste ge en uppskattning för att starta processen. Vi tror att bestämma rätt kostnad för ett alternativ är lika mycket konst som vetenskap. Du behöver inte bara förstå matematiken men du måste också förstå hur en ändring i en variabel kommer att påverka beräkningen. Den här webbplatsen är inte avsedd för att ge dig en fullständig och grundlig förståelse för alla Blackcoles-Mertons komplexa eller andra tillvägagångssätt. Vi vill dock ge dig en uppskattning av processen. Först kan vi ha roligt. Klicka här för en illustration av hur formelvariablerna kan påverka beräkningen. Flytta värdena och se grafen. Nästa, hur använder vi den här informationen Lång historia kort, vi genomför ofta en känslighetsanalys för våra kunder som vi kallar scenarietestning. Klicka här för en illustration. Nu för information du kan använda. För en checklista kan du skriva ut och använda, klicka här. Slutligen, här är några vanliga frågor som vi tycker är bra att hitta: David Harper är redaktör för Investopedia och följande är en bra sammanfattning av våra åsikter. (Klicka på varje fråga för att se svaret eller utvidga alla svar) Regelens huvudregel kan sammanfattas i fyra ord: tilldelningsdagens verkliga värde. Företagen måste redovisa en kostnadsberäkning (verkligt värde) när aktieincitament beviljas (bidragsdatum). Vid tilldelningsdatumet har ett vanligt val av vanilj inget inneboende värde (eftersom strejken motsvarar aktiekursen) men det har tidvärde. I ett nötskal, alternativkostnaden är det inneboende värdetidsvärdet. De flesta offentliga företag måste erkänna utgiften under första kvartalet av det första räkenskapsåret som börjar efter den 15 juni 2005. Med andra ord måste ett offentligt bolag med ett räkenskapsår som slutar den 31 december, börja utgifterna under första kvartalet 2006. Datum för mindre offentliga företag (dvs. intäkter och marknadsvärde mindre än 25 miljoner) och privata företag försenades till den 15 december 2005. För de som har ett räkenskapsår i december måste de också börja erkänna Första kvartalet 2006. Regeln gäller när företaget betalar anställda med lager eller på något sätt avvecklar sig med aktier. Den stora skillnaden är mellan egetkapitalinstrument (t. ex. optioner, bundna aktier, ESPP-planer) och skuldinstrument som uppskjuten kontanter. Observera att ansvarsbaserade utdelningar fortfarande måste redovisas till verkligt värde, men i motsats till aktierelaterade utmärkelser som endast uppmätts en gång vid beviljning uppskattas skulderna (mark-to-market) per period. Ja. Vi gillar att säga att denna regel bara är redovisning. Det påverkar varken kassaflödet eller skattetrycket för företaget direkt. Det är sant att den redovisade inkomstskatten ändras, men det är en resultaträkningspost. Kom ihåg att bokslutet skiljer sig från skatteböckerna. (Regeln omklassificerar kontantflödesfördelen av övningar från operativt kassaflöde till finansiering av kassaflöde 8211 Det här är mycket bra: det var på fel ställe att börja med. Denna förändring minskar på lämpligt sätt kassaflödet utan ändrar inte netto pengaflöde). FASB beslutade att ge företagen ett val. Deras avsikt var ädel: de vill att företagen ska vara korrekta och den bättre modellen beror på din informationsbas. Men jag gillar att säga att de förskjutit bördans skull på companys axlar. Du har ett val och, med samma information om ditt företag, kan två experter producera väsentligt olika resultat. Förmodligen inte Optionsoptioner är uppskjuten kompensation finansierad av aktieägarna. Som David Zion av CS First Boston har skrivit är den slutliga kostnaden för en personaloptionsplan det belopp som alternativen är i pengarna när de utövas. Därför är utgiften en uppskattning av en framtida, obestridlig kostnad. Investerare bör försöka urskilja de ekonomiska konsekvenserna av optionsrätter men det här är inte ett särskilt unikt problem: investerare är avsedda att dekonstruera redovisningsprinciper. Enligt vår uppfattning är det bästa sättet att behandla dem från en investerares synvinkel att bedöma deras potentiella utspädning, dvs deras potentiella påverkan på den framtida aktiebasen. Institutional Investor Services (ISS) har i åratal haft en mycket bra metod (de kallar det för aktieägarvärdeöverföring). De tillämpar en mycket avancerad analytisk, men du kan ta en liknande tack med liten ansträngning och få 80 av fördelarna. Vi rekommenderar att du inte placerar bokföringsvagnen före affärshästen. Om du föredrar konsult talar, bör bokföring vara ett programimplikation snarare än ett designkriterium. Jag rekommenderar att du ser den nya regeln som ett tillfälle att återkomma incitamentsplanen och använda incitament mot bakgrund av deras ekonomiska kostnader. Eget kapital är en värdefull och skrämmande resurs. Regeln kan inte helt jämföra spelplanen med hänsyn till kostnaden för aktiebaserade incitament, men det gör ett ganska bra jobb för att eliminera stora bokföringsförvridningar. Alltför många konsulter försöker hjälpa sina kunder att spela sämre bokföringseffekter, vissa styrelser spelar spel genom att påskynda utestående optioner, eller till och med sämre, back dating options. Dont spela prissättningsmodellen för mycket, du kommer att behöva vara konsekvent i din metodik och dagens smarta tillvägagångssätt kan förråda dig längs linjen. Anta inte att dina investerare luras av bokföringsskulder. De kan vara kortfattade men de är inte dumma. Och snälla, engagera dig inte en konsult som reflexivt föreslår att du utforskar kassabaserade SAR, eftersom de kan utnyttja ett smutthål. Investorbasen lär sig alltid. Vi tror att du kommer att göra mycket bättre att bekymra dig om mätvärdena och hurdlarna (dvs. betala till prestationsekvationen) som är kopplade till prestationsbaserat begränsat lager än det inkrementella bokföringsfallet. Att ge incitament till talang är en kritisk affärsdesign. Låt inte bara bokföring driva det. I ett rådgivande nyhetsbrev, David Harper, redigerar de uttryckligen accelerationen av utestående alternativ (dvs för att minimera den redovisade utgiften) som en röd flagg för styrning. Sådana handlingar förråder en styrelse som bryr sig mer om fönsterförband än avslöjande. Vi gillar företag som bevarar deras ESPP (istället för att ta bort dem för att spara några pennor i EPS) eftersom, som First Data skrev, är ESPP en värdefull personalförmån som hjälper företaget i sina ansträngningar att locka, behålla och motivera värdefullt anställda. Dessa fördelar är väl värda de extra kostnader som redovisas för bokföringsändamål. Nedladdningar: Mark har arbetat med Rentrak i flera år och utför flera uppdrag på styrelsen och ledningsnivå. LCI har varit en stor hjälp till vårt styrelse och för mig genom att inte bara tillhandahålla uppgifter utan också en tydlig förståelse för våra mål och strategisk rådgivning. Han och hans team har varit utomordentligt lyhörda och ett nöje att jobba med. Paul Rosenbaum Ordförande och VD Rentrak Jag har arbetat med Mark i mer än tio år. LCI erbjuder utmärkt kundservice och demonstrerar yttersta professionalism. Mark tar hänsyn till våra speciella behov och införlivar nyanserna hos vårt företag i hans rekommendationer. Deras känslighet för unika förhållanden som har uppstått är inget mindre än heroisk. Barbara Friedman Vice VD, Human Resources InterDent Mark arbetade med Travelocity under dess formativa stadier, rådgivning. - Terrell Jones Travelocity CEO (1996-2002) MoreOver åren har vi sett vissa problem uppskattas regelbundet. Även om det är vanligt, har följande korta lista över fallgruvor ofta innovativa och till och med djärva lösningar som gör blunders till möjligheter. I vissa fall kan de undvikas helt. Kopiera 2009 Lipis Consulting, IncKontrollen över alternativutgifter Frågan om huruvida kostnadsoptioner har varit eller ej har funnits så länge som företag har använt alternativ som kompensationsform. Men debatten uppvärmdes verkligen i kölvattnet av dotcom-bysten. Denna artikel kommer att se på debatten och föreslå en lösning. Innan vi diskuterar debatten måste vi granska vilka alternativ som är och varför de används som kompensationsform. För mer information om debatten om optionsutbetalningar, se Kontroversen över alternativkompensationer. Varför Alternativ används som kompensation Att använda alternativ istället för kontanter för att betala anställda är ett försök att bättre anpassa chefernas intressen till aktieägarna. Användning av alternativ ska förhindra att ledningen maximerar kortsiktiga vinster på bekostnad av företagets långsiktiga överlevnad. Om till exempel det verkställande bonusprogrammet endast består av givande förvaltning för att maximera kortsiktiga vinstmål, finns det inget incitament för ledningen att investera i forskningens utveckling (RampD) eller investeringar som krävs för att hålla företaget konkurrenskraftigt på lång sikt . Ledningen frestas att skjuta upp dessa kostnader för att hjälpa dem att göra sina kvartalsvisa vinstmål. Utan den nödvändiga investeringen i RampD och kapitaltäckning kan ett företag så småningom förlora sina konkurrensfördelar och bli en pengarförlorare. Som ett resultat får chefer fortfarande sin bonuslön trots att bolagets aktie faller. Det är uppenbart att denna typ av bonusprogram inte är i bästa intresse för de aktieägare som investerat i bolaget för långsiktig kapitaltillskott. Att använda alternativ istället för kontanter ska uppmuntra cheferna att arbeta så att företaget uppnår en långsiktig vinsttillväxt, vilket i sin tur bör maximera värdet på sina egna aktieoptioner. Hur Options blev Headline News Före 1990 var debatten om huruvida alternativen skulle kostnadsföras i resultaträkningen begränsad till akademiska diskussioner av två huvudorsaker: begränsad användning och svårigheten att förstå hur alternativen värderas. Alternativutmärkelser var begränsade till chefer på C-nivå (VD, CFO, COO etc.) eftersom dessa var de personer som fattade beslut om beslutsfattande för aktieägarna. Det relativt få antalet personer i sådana program minimerade storleken på påverkan på resultaträkningen. Vilket också minimerade den uppfattade betydelsen av debatten. Den andra anledningen till att det var begränsad debatt är att det krävs att man vet hur esoteriska matematiska modeller värderade alternativ. Alternativ prissättning modeller kräver många antaganden, som alla kan förändras över tiden. På grund av deras komplexitet och höga variationer kan alternativen inte förklaras tillräckligt i en 15-sekunders ljudbit (vilket är obligatoriskt för stora nyhetsbolagen). Redovisningsstandarder anger inte vilken alternativprissättningsmodell som ska användas, men den mest använda är Black-Scholes optionsprissättningsmodell. (Dra nytta av aktierörelser genom att lära känna dessa derivat. Förstå Alternativprissättning.) Allt förändrades på mitten av 1990-talet. Användningen av alternativ exploderade som alla typer av företag började använda dem som ett sätt att finansiera tillväxten. Dotcomsna var de mest uppenbara användarna (missbrukare) - de använde alternativ för att betala anställda, leverantörer och hyresvärdar. Dotcom-arbetare sålde sina själar för alternativ eftersom de arbetade slavtimmar med förväntan att göra deras förmögenheter när deras arbetsgivare blev ett offentligt handlat företag. Alternativanvändning sprids till icke-tekniska företag eftersom de var tvungna att använda alternativ för att anställa den talang som de ville ha. Så småningom blev alternativen en nödvändig del av ett ersättningspaket för arbetstagare. I slutet av 1990-talet verkade alla ha alternativ. Men debatten förblev akademisk så länge som alla tjänade pengar. De komplicerade värderingsmodellerna behöll affärsmediet i sjökort. Då förändrade allting igen. Dotcom-kraschhäxjakten gjorde debattrubriken nyheter. Det faktum att miljontals arbetare lida av inte bara arbetslöshet utan också värdelösa alternativ var allmänt utsänd. Mediefokusen intensifierades med upptäckten av skillnaden mellan verkställande optionsplaner och de som erbjuds rang och fil. C-nivå planer blev ofta prissatta, vilket ledde verkställande direktörerna från kroken för att fatta dåliga beslut och tydligen gav dem mer frihet att sälja. Planerna som beviljats ​​andra anställda kom inte med dessa privilegier. Denna ojämlika behandling gav goda soundbites för kvällsnyheterna, och debatten tog centrum. Konsekvensen för EPS driver debatten Både tekniska och icke-tekniska företag har alltmer använt alternativ istället för kontanter för att betala anställda. Expenseringsalternativ påverkar EPS väsentligt på två sätt. Först, från och med 2006, ökar det utgifterna eftersom GAAP kräver att optioner ska kostnadsföras. För det andra minskar skatterna eftersom företag får ta av den här utgiften för skattemässiga ändamål, som faktiskt kan vara högre än beloppet på böckerna. (Läs mer i vår handledning om personaloptionsoptioner.) Debatcentren om värdet av alternativen Debatten om huruvida kostnadseffekter centreras på deras värde eller ej. Grundläggande redovisning kräver att kostnaderna matchas med de intäkter de genererar. Ingen argumenterar med teorin om att alternativ, om de ingår i ersättning, borde kostnadsföras när de förvärvas av anställda (innehavare). Men hur man bestämmer värdet som ska kostnadsföras är öppet för debatt. Kärnan i debatten är två frågor: verkligt värde och timing. Huvudvärdesargumentet är att eftersom alternativen är svåra att värdera bör de inte kostnadsföras. De många och ständigt föränderliga antagandena i modellerna ger inte fasta värden som kan kostnadsföras. Det hävdas att användandet av ständigt föränderliga siffror för att representera en kostnad skulle resultera i en mark-to-market-kostnad som skulle försvåra förödelse med EPS och bara förvirra investerare. (Obs! Denna artikel fokuserar på verkligt värde. Värdesdebatten hör också om huruvida det ska användas eget eller verkligt värde.) Den andra delen av argumentet mot expenseringsalternativen ser på svårigheten att bestämma när värdet faktiskt tas emot av de anställda: Vid den tidpunkt då den ges (tilldelad) eller vid den tidpunkt den används (utövad) Om du idag har rätt att betala 10 för en 12 aktie men inte faktiskt får det värdet (genom att utnyttja optionen) till en senare period , När tar företaget faktiskt utgiften när det gav dig rätt, eller när det var nödvändigt att betala (För mer, läs en ny strategi för aktiekompensation.) Det här är svåra frågor och debatten kommer att pågå när politiker försöker För att förstå problemen med problemen och se till att de genererar bra rubriker för sina omvalskampanjer. Att eliminera alternativ och direkt tilldela lager kan lösa allt. Detta skulle eliminera värdedebatten och göra ett bättre jobb för att anpassa ledningsintressen till de gemensamma aktieägarnas. Eftersom alternativen inte är aktier och kan omprissättas om det behövs har de gjort mer för att locka cheferna att spela än att tänka som aktieägare. Bottom Line Den nuvarande debatten molnar den centrala frågan om hur man gör cheferna mer ansvariga för sina beslut. Genom att använda aktieutmärkelser istället för alternativ skulle elimineras möjligheten för chefer att spela (och senare ompröva alternativen), och det skulle ge ett solidt pris på bekostnad (kostnaden för aktierna på dagen för tilldelningen). Det skulle också göra det enklare för investerare att förstå effekterna på såväl nettoinkomst som utestående aktier. (För mer information, se Risken för alternativ Backdating. Den sanna kostnaden för aktieoptioner.) Ett första bud på ett konkursföretagets tillgångar från en intresserad köpare vald av konkursbolaget. Från en pool av budgivare. Artikel 50 är en förhandlings - och avvecklingsklausul i EU-fördraget som beskriver de åtgärder som ska vidtas för vilket land som helst. Beta är ett mått på volatiliteten, eller systematisk risk, av en säkerhet eller en portfölj i jämförelse med marknaden som helhet. En typ av skatt som tas ut på kapitalvinster som uppkommit av individer och företag. Realisationsvinster är vinsten som en investerare. En beställning att köpa en säkerhet till eller under ett angivet pris. En köpgränsorder tillåter näringsidkare och investerare att specificera. En IRS-regel (Internal Revenue Service Rule) som tillåter utbetalningar från ett IRA-konto i samband med straff. Regeln förutsätter att expansionen av personaloptioner: Finns det ett bättre sätt före 2006 var det inte obligatoriskt för företagen att bekosta bidrag av personaloptioner alls. Redovisningsregler utfärdade enligt Redovisningsstandard 123R kräver nu att företagen ska beräkna ett verkligt värde på börskursen vid tidpunkten för beviljandet. Detta värde beräknas med hjälp av teoretiska prissättningsmodeller som är utformade för att värdera börshandlade alternativ. Efter att ha gjort rimligt justerade antaganden för att inkludera skillnaderna mellan börshandlade optioner och personaloptioner används samma modeller för ESO: erna. De verkliga värdena för ESO: erna på det datum de beviljas till ledande befattningshavare och anställda kostnadsförs sedan mot intjäning när optionerna väger sig till bidragsmottagarna. (För en bakgrundsavläsning, se vår handledning om personaloptionsoptioner.) Levin-McCain-försöket 2009 Senators Carl Levin och John McCain presenterade en proposition, avslutande överdrivna företagsavdrag för aktieoptionslagen, s. 1491. Räkningen var Produkt av en undersökning som utförts av den permanenta undersökningskommittén, under ledning av Levin, i de olika boknings - och skatterapporteringskraven för optionsrätter. Som namnet antyder är syftet med propositionen att minska överdrivna skatteavdrag till företag för de utgifter som betalas till chefer och anställda för sina personaloptioner. Att eliminera obefogade och överdriven aktieoptionsavdrag skulle sannolikt producera så mycket som 5 till 10 miljarder årligen, och kanske så mycket som 15 miljarder, i ytterligare företagsinkomster som vi inte har råd att förlora, säger Levin. Men finns det ett bättre sätt att bekosta personaloptioner för att uppnå de uttryckta föremålen för propositionen. Föreläsningar Det finns mycket diskussion om missbruk av aktiekompensation, särskilt personaloptioner och hybrider som kontantavräknade alternativ. SAR. Etc. Vissa förespråkar idén om att de faktiska utgifterna för inkomstskatt inte är högre än de utgifter som tas ut mot intäkterna. Det här var vad Levin McCain-propositionen handlade om. Vissa hävdar också att det ska finnas en kostnad mot intäkter och skatter i de första åren som börjar omedelbart efter beviljandet, oavsett om ESO: erna senare utövas eller ej. (För att få veta mer, se Få ut det mesta möjliga av personaloptionerna.) Här är en lösning: Först och främst uppge målen: Att göra det belopp som kostnadsförs mot intäkter som motsvarar det belopp som belastas med inkomst för skattemässiga ändamål Av valfrihet från tilldelning dag för att utöva eller förverkande eller upphörande). Beräkna kostnaderna för intäkter och utgifter för inkomst för skatter vid stipendagen och inte vänta på utnyttjandet av optionerna. Detta skulle göra den skuld som företaget åtar sig genom att bevilja ESO: s avdragsberättigande mot intjäning och skatter vid den tid skulden antas (dvs. på bidragsdag). Har ersättningsintäkten tillfaller tilldelarna vid övning som det är idag utan förändring. Skapa en standard transparent metod för att hantera optionsbidrag för inkomst och skattemässiga ändamål. Att ha en enhetlig metod för beräkning av verkliga värden vid beviljande. Detta kan göras genom att beräkna värdet av ESO: erna på dagen för beviljandet och kostnadsföra det mot inkomst och inkomstskatt på dagen för beviljandet. Men om optionerna senare utövas, blir intäktsvärdet (dvs skillnaden mellan lösenpriset och aktiekursens marknadspris) på dagen för övningen den sista kostnaden mot intäkter och skatter. Eventuella belopp utgiftsbelopp som var större än det inneboende värdet vid övning sänks till eget värde. Eventuella belopp utgiftsbelopp som var mindre än det inneboende värdet vid övning kommer att höjas upp till det inneboende värdet. När alternativen förverkas eller alternativen löper ut ur pengarna. Det kostnadsförda värdet på bidrag kommer att avbrytas och det kommer inte att vara någon kostnad mot inkomst eller inkomstskatt för dessa alternativ. Detta kan uppnås på följande sätt. Använd Black Scholes-modellen för att beräkna det verkliga värdet av optionerna vid bidragsdagar med ett förväntat utgångsdatum på fyra år från bidragsdagen och en volatilitet som är lika med den genomsnittliga volatiliteten under de senaste 12 månaderna. Den antagna räntan är vad som helst för ränta på fyraåriga statsobligationer och den antagna utdelningen är det belopp som för närvarande betalas av bolaget. (För att lära dig mer, se ESO: Använda Black-Scholes-modellen.) Det ska inte finnas något utrymme för diskretion i antagandena och metoden som används för att beräkna det sanna värdet. Förutsättningarna ska vara standard för alla ESO: er som beviljats. Heres ett exempel: Antag att XYZ Inc. handlar med 165. Att en anställd beviljas ESO: er för att köpa 1.000 aktier i beståndet med ett maximalt kontraktsförfallodatum på 10 år från bidraget med årlig intjäning av 250 optioner varje år för fyra år. Att ESO: s lösenpris är 165 För XYZ antar vi en volatilitet på .38 under de senaste 12 månaderna och fyra års förväntad tid till utgångsdatum för vårt verkliga värdeberäknings syfte. Räntan är 3 och ingen utdelning betalas. Det är inte vårt mål att vara perfekt i det initiala exponerade värdet eftersom det exakta exponerade beloppet kommer att vara de inneboende värdena (om sådana) kostnadsförda mot intjäning och skatt när ESOs utövas. Vårt mål är att använda en standard transparent kostnadsmetod som resulterar i ett vanligt exakt utgiftsbelopp mot intäkter och mot inkomst för skatter. Exempel A: Bidragsdagvärdet för ESO: erna för att köpa 1000 aktier i XYZ skulle vara 55 000. De 55 000 skulle vara en kostnad mot inkomst och inkomst för skatter på dagen för beviljandet. Om arbetstagaren avbröts efter drygt två år och inte hade några 50 av optionerna, avbröts de och det skulle inte bli några kostnader för dessa förverkade ESO. De 27 500 utgifterna för de beviljade men förverkade ESO: erna skulle vända om. Om aktiebolaget var 250 när arbetstagaren upphörde och utnyttjade 500 anskaffade ESO, skulle företaget ha totala kostnader för de utnyttjade optionerna på 42 500. Eftersom kostnaderna ursprungligen var 55 000 sänktes företagens kostnader till 42 500. Exempel B: Antag att XYZ-aktien avslutades vid 120 efter 10 år och arbetstagaren fick ingenting för sina inrättade ESO. Den 55 000 utgiften skulle återföras för vinst och skatteändamål av företaget. Omkastningen skulle ske på utgångsdagen, eller när ESO: erna förverkades. Exempel C: Antag att börsen handlade på 300 på nio år och arbetstagaren var fortfarande anställd. Han utövade alla sina alternativ. Det inneboende värdet skulle vara 135 000 och hela utgiften mot intäkter och skatter skulle vara 135 000. Eftersom 55 000 redan utgjordes skulle det bli ytterligare 80 000 expenserade för intäkter och skatter på träningsdagen. Bottenlinjen Med denna plan motsvarar utgiften mot skattepliktig inkomst för bolaget utgifterna för intäkter, när allt är sagt och gjort, och detta belopp motsvarar ersättningsinkomsten för arbetsgästen. Bolagsskatteavdrag Företagskostnad mot vinst Medarbetarinkomst Kostnaden mot beskattningsbar inkomst och vinst som tas vid tilldelningsdagen är bara en tillfällig kostnad som ändras till eget värde när övningen görs eller återfås av företaget när ESO: erna förverkas eller upphör att gälla outnyttjade. Så företaget behöver inte vänta på skattekrediter eller utgifter mot vinst. (För mer, läs ESO: Redovisning för personaloptioner.) Ett första bud på ett konkursföretagets tillgångar från en intresserad köpare vald av konkursbolaget. Från en pool av budgivare. Artikel 50 är en förhandlings - och avvecklingsklausul i EU-fördraget som beskriver de åtgärder som ska vidtas för vilket land som helst. Beta är ett mått på volatiliteten, eller systematisk risk, av en säkerhet eller en portfölj i jämförelse med marknaden som helhet. En typ av skatt som tas ut på kapitalvinster som uppkommit av individer och företag. Realisationsvinster är vinsten som en investerare. En beställning att köpa en säkerhet till eller under ett angivet pris. En köpgränsorder tillåter näringsidkare och investerare att specificera. En IRS-regel (Internal Revenue Service Rule) som tillåter utbetalningar från ett IRA-konto i samband med straff. Regeln kräver att. För sista gången: aktieoptioner är en kostnad Tiden har kommit för att avsluta debatten om redovisning av aktieoptioner kontroversen har pågått alldeles för länge. Faktum är att regeln för rapportering av verkställande aktieoptioner går tillbaka till 1972, då Redovisningsprincipen, föregångaren till FASB, utfärdat APB 25. Regeln angav att kostnaden för optioner vid beviljandet Datumet bör mätas med deras inneboende värdering av skillnaden mellan aktiens nuvarande marknadsvärde på aktien och optionsräntan för optionsrätten. Enligt denna metod tilldelades inga kostnader till optioner när deras lösenpris fastställdes till aktuellt marknadspris. Grunden för regeln var ganska enkel: Eftersom inga kontanter byter händer när bidraget görs är utgivning av aktieoptioner inte en ekonomiskt signifikant transaktion. Det var vad många tänkte på tiden. Vad mer var, var lite teori eller övning tillgänglig 1972 för att styra företag för att bestämma värdet av sådana orörda finansiella instrument. APB 25 var föråldrad inom ett år. Publiceringen 1973 av Black-Scholes-formulären utlöste en enorm boom på marknader för offentligt handlade alternativ, en rörelse förstärkt av öppnandet, även 1973, av Chicago Board Options Exchange. Det var inte något slump att tillväxten på de handlade optionsmarknaderna speglades av en ökande användning av aktieoptionsbidrag i ersättning för ledande befattningshavare och anställda. National Center for Employee Ownership uppskattar att nästan 10 miljoner anställda fick aktieoptioner år 2000 mindre än 1 miljon år 1990. Det blev snart klart i både teori och praktik att alternativ av något slag var värda långt mer än det inneboende värdet definierat av APB 25. FASB inledde en översyn av aktieoptionsbokföring 1984 och efter mer än ett decennium av uppvärmd kontrovers slutgavs slutligen SFAS 123 i oktober 1995. Det rekommenderades inte att företag skulle redovisa kostnaden för optioner som beviljats ​​och för att bestämma deras rättvisa marknadsvärde Med hjälp av option-pricing modeller. Den nya standarden var en kompromiss, vilket återspeglar intensiv lobbying av affärsmän och politiker mot obligatorisk rapportering. De hävdade att verkställande aktieoptioner var en av de avgörande komponenterna i den extraordinära ekonomiska renässansen i Amerika, så att alla försök att ändra redovisningsreglerna för dem var en attack på Americas enormt framgångsrik modell för att skapa nya företag. Oundvikligen valde de flesta företag att ignorera den rekommendation som de motsatte sig så starkt och fortsatte att registrera endast det inneboende värdet vid tilldelningsdatum, vanligtvis noll, av sina optionsoptioner. Därefter gjorde den extraordinära uppsvinget i aktiekurserna att kritiker av optionsutgifter ser ut som spoilsports. Men sedan kraschen har debatten återvänt med en hämnd. Skenet av företagets bokföringskandaler har i synnerhet visat hur orealistiskt en bild av deras ekonomiska resultat många företag har målat i sina finansiella rapporter. Allt fler har investerare och tillsynsmyndigheter kommit att erkänna att optionsbaserad kompensation är en stor snedvridande faktor. Hade AOL Time Warner 2001 till exempel rapporterade personaloptionsutgifter enligt rekommendation av SFAS 123 skulle ha visat en rörelseminskning om cirka 1,7 miljarder i stället för de 700 miljoner i rörelseresultat som det faktiskt rapporterade. Vi anser att fallet för kostnadsutnyttjande är överväldigande och på de följande sidorna undersöker och avvisar vi de huvudsakliga påståenden som framförts av dem som fortsätter att motsätta sig det. Vi visar att i motsats till dessa experters argument, aktieoptionsbidrag har reella kassaflödesimplikationer som måste rapporteras, att sättet att kvantifiera dessa konsekvenser är tillgängligt, att fotnotupplysning inte är ett acceptabelt ersättning för att rapportera transaktionen i inkomst Redogörelse och balansräkningen och att fullständigt erkännande av optionskostnader inte behöver emasculate incitamenten för entreprenörsföretag. Vi diskuterar då bara hur företag kan gå om att redovisa kostnaden för optioner på sina resultaträkningar och balansräkningar. Fallacy 1: Aktieoptioner representerar inte en reell kostnad Det är en grundläggande bokföringsprincip att finansiella rapporter ska registrera ekonomiskt betydande transaktioner. Ingen tvivlar på att handlade alternativ uppfyller det kriteriet miljarder dollar som värderas köps och säljs varje dag, antingen i diskoteksmarknaden eller på börser. För många människor är dock företagsoptionsbidrag en annan historia. Dessa transaktioner är inte ekonomiskt signifikanta, argumentet går, för att inga pengar ändrar händer. Som tidigare American Express VD Harvey Golub uttryckte den i 8 augusti 2002, Wall Street Journal artikel, är optionsoptioner aldrig en kostnad för företaget och bör därför aldrig redovisas som en kostnad i resultaträkningen. Den ställningen trotsar den ekonomiska logiken, för att inte tala om sunt förnuft, i flera avseenden. För en början behöver värdetransporter inte innebära överföring av kontanter. Medan en transaktion med ett kvitto eller betalning är tillräckligt för att generera en inspelningsbar transaktion, är det inte nödvändigt. Händelser som utbyte av tillgångar, tecknande av ett leasingavtal, tillhandahållande av framtida pension eller semesterförmåner för nuvarande anställning eller förvärv av material på kredit alla utlösande bokföringstransaktioner, eftersom de innebär överföringar av värde, även om inga pengar ändras händer vid den tidpunkt då Transaktionen sker. Även om inga kontanter byter händer, utfärdar aktieoptioner till anställda ett kontantoffert, en möjlighetskostnad, som måste redovisas. Om ett företag skulle ge aktier i stället för alternativ till anställda skulle alla vara överens om att företagens kostnader för denna transaktion skulle vara det pengar som annars skulle ha fått om de hade sålt aktierna till det aktuella marknadspriset till investerare. Det är exakt detsamma med aktieoptioner. När ett företag ger optioner till anställda, ger det möjlighet att ta emot pengar från försäkringsgivare som kan ta samma alternativ och sälja dem på en konkurrensutsatt marknad för investerare. Warren Buffett gjorde denna punkt grafiskt i en kolumn i Washington Post den 9 april 2002, när han uppgav: Berkshire Hathaway kommer gärna att få alternativ i stället för pengar för många av de varor och tjänster som vi säljer Amerika. Att ge optioner till anställda snarare än att sälja dem till leverantörer eller investerare via försäkringsgivare innebär en faktisk förlust av pengar till företaget. Det kan givetvis vara mer rimligt argumenterat för att kontanter som försvunnits genom att utfärda optioner till anställda, istället för att sälja dem till investerare, kompenseras av de pengar som bolaget sparar genom att betala sina anställda mindre pengar. Som två allmänt respekterade ekonomer, Burton G. Malkiel och William J. Baumol, noterade i en 4 april 2002 Wall Street Journalartikel: Ett nytt företagande företag kanske inte kan tillhandahålla den kontanta ersättning som behövs för att locka utestående arbetstagare. Istället kan det erbjuda aktieoptioner. But Malkiel and Baumol, unfortunately, do not follow their observation to its logical conclusion. For if the cost of stock options is not universally incorporated into the measurement of net income, companies that grant options will underreport compensation costs, and it wont be possible to compare their profitability, productivity, and return-on-capital measures with those of economically equivalent companies that have merely structured their compensation system in a different way. The following hypothetical illustration shows how that can happen. Imagine two companies, KapCorp and MerBod, competing in exactly the same line of business. The two differ only in the structure of their employee compensation packages. KapCorp pays its workers 400,000 in total compensation in the form of cash during the year. At the beginning of the year, it also issues, through an underwriting, 100,000 worth of options in the capital market, which cannot be exercised for one year, and it requires its employees to use 25 of their compensation to buy the newly issued options. The net cash outflow to KapCorp is 300,000 (400,000 in compensation expense less 100,000 from the sale of the options). MerBods approach is only slightly different. It pays its workers 300,000 in cash and issues them directly 100,000 worth of options at the start of the year (with the same one-year exercise restriction). Economically, the two positions are identical. Each company has paid a total of 400,000 in compensation, each has issued 100,000 worth of options, and for each the net cash outflow totals 300,000 after the cash received from issuing the options is subtracted from the cash spent on compensation. Employees at both companies are holding the same 100,000 of options during the year, producing the same motivation, incentive, and retention effects. How legitimate is an accounting standard that allows two economically identical transactions to produce radically different numbers In preparing its year-end statements, KapCorp will book compensation expense of 400,000 and will show 100,000 in options on its balance sheet in a shareholder equity account. If the cost of stock options issued to employees is not recognized as an expense, however, MerBod will book a compensation expense of only 300,000 and not show any options issued on its balance sheet. Assuming otherwise identical revenues and costs, it will look as though MerBods earnings were 100,000 higher than KapCorps. MerBod will also seem to have a lower equity base than KapCorp, even though the increase in the number of shares outstanding will eventually be the same for both companies if all the options are exercised. As a result of the lower compensation expense and lower equity position, MerBods performance by most analytic measures will appear to be far superior to KapCorps. This distortion is, of course, repeated every year that the two firms choose the different forms of compensation. How legitimate is an accounting standard that allows two economically identical transactions to produce radically different numbers Fallacy 2: The Cost of Employee Stock Options Cannot Be Estimated Some opponents of option expensing defend their position on practical, not conceptual, grounds. Option-pricing models may work, they say, as a guide for valuing publicly traded options. But they cant capture the value of employee stock options, which are private contracts between the company and the employee for illiquid instruments that cannot be freely sold, swapped, pledged as collateral, or hedged. It is indeed true that, in general, an instruments lack of liquidity will reduce its value to the holder. But the holders liquidity loss makes no difference to what it costs the issuer to create the instrument unless the issuer somehow benefits from the lack of liquidity. And for stock options, the absence of a liquid market has little effect on their value to the holder. The great beauty of option-pricing models is that they are based on the characteristics of the underlying stock. Thats precisely why they have contributed to the extraordinary growth of options markets over the last 30 years. The Black-Scholes price of an option equals the value of a portfolio of stock and cash that is managed dynamically to replicate the payoffs to that option. With a completely liquid stock, an otherwise unconstrained investor could entirely hedge an options risk and extract its value by selling short the replicating portfolio of stock and cash. In that case, the liquidity discount on the options value would be minimal. And that applies even if there were no market for trading the option directly. Therefore, the liquidityor lack thereofof markets in stock options does not, by itself, lead to a discount in the options value to the holder. Investment banks, commercial banks, and insurance companies have now gone far beyond the basic, 30-year-old Black-Scholes model to develop approaches to pricing all sorts of options: Standard ones. Exotic ones. Options traded through intermediaries, over the counter, and on exchanges. Options linked to currency fluctuations. Options embedded in complex securities such as convertible debt, preferred stock, or callable debt like mortgages with prepay features or interest rate caps and floors. A whole subindustry has developed to help individuals, companies, and money market managers buy and sell these complex securities. Current financial technology certainly permits firms to incorporate all the features of employee stock options into a pricing model. A few investment banks will even quote prices for executives looking to hedge or sell their stock options prior to vesting, if their companys option plan allows it. Of course, formula-based or underwriters estimates about the cost of employee stock options are less precise than cash payouts or share grants. But financial statements should strive to be approximately right in reflecting economic reality rather than precisely wrong. Managers routinely rely on estimates for important cost items, such as the depreciation of plant and equipment and provisions against contingent liabilities, such as future environmental cleanups and settlements from product liability suits and other litigation. When calculating the costs of employees pensions and other retirement benefits, for instance, managers use actuarial estimates of future interest rates, employee retention rates, employee retirement dates, the longevity of employees and their spouses, and the escalation of future medical costs. Pricing models and extensive experience make it possible to estimate the cost of stock options issued in any given period with a precision comparable to, or greater than, many of these other items that already appear on companies income statements and balance sheets. Not all the objections to using Black-Scholes and other option valuation models are based on difficulties in estimating the cost of options granted. For example, John DeLong, in a June 2002 Competitive Enterprise Institute paper entitled The Stock Options Controversy and the New Economy, argued that even if a value were calculated according to a model, the calculation would require adjustment to reflect the value to the employee. He is only half right. By paying employees with its own stock or options, the company forces them to hold highly non-diversified financial portfolios, a risk further compounded by the investment of the employees own human capital in the company as well. Since almost all individuals are risk averse, we can expect employees to place substantially less value on their stock option package than other, better-diversified, investors would. Estimates of the magnitude of this employee risk discountor deadweight cost, as it is sometimes calledrange from 20 to 50, depending on the volatility of the underlying stock and the degree of diversification of the employees portfolio. The existence of this deadweight cost is sometimes used to justify the apparently huge scale of option-based remuneration handed out to top executives. A company seeking, for instance, to reward its CEO with 1 million in options that are worth 1,000 each in the market may (perhaps perversely) reason that it should issue 2,000 rather than 1,000 options because, from the CEOs perspective, the options are worth only 500 each. (We would point out that this reasoning validates our earlier point that options are a substitute for cash.) But while it might arguably be reasonable to take deadweight cost into account when deciding how much equity-based compensation (such as options) to include in an executives pay packet, it is certainly not reasonable to let dead-weight cost influence the way companies record the costs of the packets. Financial statements reflect the economic perspective of the company, not the entities (including employees) with which it transacts. When a company sells a product to a customer, for example, it does not have to verify what the product is worth to that individual. It counts the expected cash payment in the transaction as its revenue. Similarly, when the company purchases a product or service from a supplier, it does not examine whether the price paid was greater or less than the suppliers cost or what the supplier could have received had it sold the product or service elsewhere. The company records the purchase price as the cash or cash equivalent it sacrificed to acquire the good or service. Suppose a clothing manufacturer were to build a fitness center for its employees. The company would not do so to compete with fitness clubs. It would build the center to generate higher revenues from increased productivity and creativity of healthier, happier employees and to reduce costs arising from employee turnover and illness. The cost to the company is clearly the cost of building and maintaining the facility, not the value that the individual employees might place on it. The cost of the fitness center is recorded as a periodic expense, loosely matched to the expected revenue increase and reductions in employee-related costs. The only reasonable justification we have seen for costing executive options below their market value stems from the observation that many options are forfeited when employees leave, or are exercised too early because of employees risk aversion. In these cases, existing shareholders equity is diluted less than it would otherwise be, or not at all, consequently reducing the companys compensation cost. While we agree with the basic logic of this argument, the impact of forfeiture and early exercise on theoretical values may be grossly exaggerated. (See The Real Impact of Forfeiture and Early Exercise at the end of this article.) The Real Impact of Forfeiture and Early Exercise Unlike cash salary, stock options cannot be transferred from the individual granted them to anyone else. Nontransferability has two effects that combine to make employee options less valuable than conventional options traded in the market. First, employees forfeit their options if they leave the company before the options have vested. Second, employees tend to reduce their risk by exercising vested stock options much earlier than a well-diversified investor would, thereby reducing the potential for a much higher payoff had they held the options to maturity. Employees with vested options that are in the money will also exercise them when they quit, since most companies require employees to use or lose their options upon departure. In both cases, the economic impact on the company of issuing the options is reduced, since the value and relative size of existing shareholders stakes are diluted less than they could have been, or not at all. Recognizing the increasing probability that companies will be required to expense stock options, some opponents are fighting a rearguard action by trying to persuade standard setters to significantly reduce the reported cost of those options, discounting their value from that measured by financial models to reflect the strong likelihood of forfeiture and early exercise. Current proposals put forth by these people to FASB and IASB would allow companies to estimate the percentage of options forfeited during the vesting period and reduce the cost of option grants by this amount. Also, rather than use the expiration date for the option life in an option-pricing model, the proposals seek to allow companies to use an expected life for the option to reflect the likelihood of early exercise. Using an expected life (which companies may estimate at close to the vesting period, say, four years) instead of the contractual period of, say, ten years, would significantly reduce the estimated cost of the option. Some adjustment should be made for forfeiture and early exercise. But the proposed method significantly overstates the cost reduction since it neglects the circumstances under which options are most likely to be forfeited or exercised early. When these circumstances are taken into account, the reduction in employee option costs is likely to be much smaller. First, consider forfeiture. Using a flat percentage for forfeitures based on historical or prospective employee turnover is valid only if forfeiture is a random event, like a lottery, independent of the stock price. In reality, however, the likelihood of forfeiture is negatively related to the value of the options forfeited and, hence, to the stock price itself. People are more likely to leave a company and forfeit options when the stock price has declined and the options are worth little. But if the firm has done well and the stock price has increased significantly since grant date, the options will have become much more valuable, and employees will be much less likely to leave. If employee turnover and forfeiture are more likely when the options are least valuable, then little of the options total cost at grant date is reduced because of the probability of forfeiture. The argument for early exercise is similar. It also depends on the future stock price. Employees will tend to exercise early if most of their wealth is bound up in the company, they need to diversify, and they have no other way to reduce their risk exposure to the companys stock price. Senior executives, however, with the largest option holdings, are unlikely to exercise early and destroy option value when the stock price has risen substantially. Often they own unrestricted stock, which they can sell as a more efficient means to reduce their risk exposure. Or they have enough at stake to contract with an investment bank to hedge their option positions without exercising prematurely. As with the forfeiture feature, the calculation of an expected option life without regard to the magnitude of the holdings of employees who exercise early, or to their ability to hedge their risk through other means, would significantly underestimate the cost of options granted. Option-pricing models can be modified to incorporate the influence of stock prices and the magnitude of employees option and stock holdings on the probabilities of forfeiture and early exercise. (See, for example, Mark Rubinsteins Fall 1995 article in the Journal of Derivatives . On the Accounting Valuation of Employee Stock Options.) The actual magnitude of these adjustments needs to be based on specific company data, such as stock price appreciation and distribution of option grants among employees. The adjustments, properly assessed, could turn out to be significantly smaller than the proposed calculations (apparently endorsed by FASB and IASB) would produce. Indeed, for some companies, a calculation that ignores forfeiture and early exercise altogether could come closer to the true cost of options than one that entirely ignores the factors that influence employees forfeiture and early exercise decisions. Fallacy 3: Stock Option Costs Are Already Adequately Disclosed Another argument in defense of the existing approach is that companies already disclose information about the cost of option grants in the footnotes to the financial statements. Investors and analysts who wish to adjust income statements for the cost of options, therefore, have the necessary data readily available. We find that argument hard to swallow. As we have pointed out, it is a fundamental principle of accounting that the income statement and balance sheet should portray a companys underlying economics. Relegating an item of such major economic significance as employee option grants to the footnotes would systematically distort those reports. But even if we were to accept the principle that footnote disclosure is sufficient, in reality we would find it a poor substitute for recognizing the expense directly on the primary statements. For a start, investment analysts, lawyers, and regulators now use electronic databases to calculate profitability ratios based on the numbers in companies audited income statements and balance sheets. An analyst following an individual company, or even a small group of companies, could make adjustments for information disclosed in footnotes. But that would be difficult and costly to do for a large group of companies that had put different sorts of data in various nonstandard formats into footnotes. Clearly, it is much easier to compare companies on a level playing field, where all compensation expenses have been incorporated into the income numbers. Whats more, numbers divulged in footnotes can be less reliable than those disclosed in the primary financial statements. For one thing, executives and auditors typically review supplementary footnotes last and devote less time to them than they do to the numbers in the primary statements. As just one example, the footnote in eBays FY 2000 annual report reveals a weighted average grant-date fair value of options granted during 1999 of 105.03 for a year in which the weighted average exercise price of shares granted was 64.59. Just how the value of options granted can be 63 more than the value of the underlying stock is not obvious. In FY 2000, the same effect was reported: a fair value of options granted of 103.79 with an average exercise price of 62.69. Apparently, this error was finally detected, since the FY 2001 report retroactively adjusted the 1999 and 2000 average grant-date fair values to 40.45 and 41.40, respectively. We believe executives and auditors will exert greater diligence and care in obtaining reliable estimates of the cost of stock options if these figures are included in companies income statements than they currently do for footnote disclosure. Our colleague William Sahlman in his December 2002 HBR article, Expensing Options Solves Nothing, has expressed concern that the wealth of useful information contained in the footnotes about the stock options granted would be lost if options were expensed. But surely recognizing the cost of options in the income statement does not preclude continuing to provide a footnote that explains the underlying distribution of grants and the methodology and parameter inputs used to calculate the cost of the stock options. Some critics of stock option expensing argue, as venture capitalist John Doerr and FedEx CEO Frederick Smith did in an April 5, 2002, New York Times column, that if expensing were required, the impact of options would be counted twice in the earnings per share: first as a potential dilution of the earnings, by increasing the shares outstanding, and second as a charge against reported earnings. The result would be inaccurate and misleading earnings per share. We have several difficulties with this argument. First, option costs only enter into a (GAAP-based) diluted earnings-per-share calculation when the current market price exceeds the option exercise price. Thus, fully diluted EPS numbers still ignore all the costs of options that are nearly in the money or could become in the money if the stock price increased significantly in the near term. Second, relegating the determination of the economic impact of stock option grants solely to an EPS calculation greatly distorts the measurement of reported income, would not be adjusted to reflect the economic impact of option costs. These measures are more significant summaries of the change in economic value of a company than the prorated distribution of this income to individual shareholders revealed in the EPS measure. This becomes eminently clear when taken to its logical absurdity: Suppose companies were to compensate all their suppliersof materials, labor, energy, and purchased serviceswith stock options rather than with cash and avoid all expense recognition in their income statement. Their income and their profitability measures would all be so grossly inflated as to be useless for analytic purposes only the EPS number would pick up any economic effect from the option grants. Our biggest objection to this spurious claim, however, is that even a calculation of fully diluted EPS does not fully reflect the economic impact of stock option grants. The following hypothetical example illustrates the problems, though for purposes of simplicity we will use grants of shares instead of options. The reasoning is exactly the same for both cases. Lets say that each of our two hypothetical companies, KapCorp and MerBod, has 8,000 shares outstanding, no debt, and annual revenue this year of 100,000. KapCorp decides to pay its employees and suppliers 90,000 in cash and has no other expenses. MerBod, however, compensates its employees and suppliers with 80,000 in cash and 2,000 shares of stock, at an average market price of 5 per share. The cost to each company is the same: 90,000. But their net income and EPS numbers are very different. KapCorps net income before taxes is 10,000, or 1.25 per share. By contrast, MerBods reported net income (which ignores the cost of the equity granted to employees and suppliers) is 20,000, and its EPS is 2.00 (which takes into account the new shares issued). Of course, the two companies now have different cash balances and numbers of shares outstanding with a claim on them. But KapCorp can eliminate that discrepancy by issuing 2,000 shares of stock in the market during the year at an average selling price of 5 per share. Now both companies have closing cash balances of 20,000 and 10,000 shares outstanding. Under current accounting rules, however, this transaction only exacerbates the gap between the EPS numbers. KapCorps reported income remains 10,000, since the additional 10,000 value gained from the sale of the shares is not reported in net income, but its EPS denominator has increased from 8,000 to 10,000. Consequently, KapCorp now reports an EPS of 1.00 to MerBods 2.00, even though their economic positions are identical: 10,000 shares outstanding and increased cash balances of 20,000. The people claiming that options expensing creates a double-counting problem are themselves creating a smoke screen to hide the income-distorting effects of stock option grants. The people claiming that options expensing creates a double-counting problem are themselves creating a smoke screen to hide the income-distorting effects of stock option grants. Indeed, if we say that the fully diluted EPS figure is the right way to disclose the impact of share options, then we should immediately change the current accounting rules for situations when companies issue common stock, convertible preferred stock, or convertible bonds to pay for services or assets. At present, when these transactions occur, the cost is measured by the fair market value of the consideration involved. Why should options be treated differently Fallacy 4: Expensing Stock Options Will Hurt Young Businesses Opponents of expensing options also claim that doing so will be a hardship for entrepreneurial high-tech firms that do not have the cash to attract and retain the engineers and executives who translate entrepreneurial ideas into profitable, long-term growth. This argument is flawed on a number of levels. For a start, the people who claim that option expensing will harm entrepreneurial incentives are often the same people who claim that current disclosure is adequate for communicating the economics of stock option grants. The two positions are clearly contradictory. If current disclosure is sufficient, then moving the cost from a footnote to the balance sheet and income statement will have no market effect. But to argue that proper costing of stock options would have a significant adverse impact on companies that make extensive use of them is to admit that the economics of stock options, as currently disclosed in footnotes, are not fully reflected in companies market prices. More seriously, however, the claim simply ignores the fact that a lack of cash need not be a barrier to compensating executives. Rather than issuing options directly to employees, companies can always issue them to underwriters and then pay their employees out of the money received for those options. Considering that the market systematically puts a higher value on options than employees do, companies are likely to end up with more cash from the sale of externally issued options (which carry with them no deadweight costs) than they would by granting options to employees in lieu of higher salaries. Even privately held companies that raise funds through angel and venture capital investors can take this approach. The same procedures used to place a value on a privately held company can be used to estimate the value of its options, enabling external investors to provide cash for options about as readily as they provide cash for stock. Thats not to say, of course, that entrepreneurs should never get option grants. Venture capital investors will always want employees to be compensated with some stock options in lieu of cash to be assured that the employees have some skin in the game and so are more likely to be honest when they tout their companys prospects to providers of new capital. But that does not preclude also raising cash by selling options externally to pay a large part of the cash compensation to employees. We certainly recognize the vitality and wealth that entrepreneurial ventures, particularly those in the high-tech sector, bring to the U. S. economy. A strong case can be made for creating public policies that actively assist these companies in their early stages, or even in their more established stages. The nation should definitely consider a regulation that makes entrepreneurial, job-creating companies healthier and more competitive by changing something as simple as an accounting journal entry. But we have to question the effectiveness of the current rule, which essentially makes the benefits from a deliberate accounting distortion proportional to companies use of one particular form of employee compensation. After all, some entrepreneurial, job-creating companies might benefit from picking other forms of incentive compensation that arguably do a better job of aligning executive and shareholder interests than conventional stock options do. Indexed or performance options, for example, ensure that management is not rewarded just for being in the right place at the right time or penalized just for being in the wrong place at the wrong time. A strong case can also be made for the superiority of properly designed restricted stock grants and deferred cash payments. Yet current accounting standards require that these, and virtually all other compensation alternatives, be expensed. Are companies that choose those alternatives any less deserving of an accounting subsidy than Microsoft, which, having granted 300 million options in 2001 alone, is by far the largest issuer of stock options A less distorting approach for delivering an accounting subsidy to entrepreneurial ventures would simply be to allow them to defer some percentage of their total employee compensation for some number of years, which could be indefinitelyjust as companies granting stock options do now. That way, companies could get the supposed accounting benefits from not having to report a portion of their compensation costs no matter what form that compensation might take. What Will Expensing Involve Although the economic arguments in favor of reporting stock option grants on the principal financial statements seem to us to be overwhelming, we do recognize that expensing poses challenges. For a start, the benefits accruing to the company from issuing stock options occur in future periods, in the form of increased cash flows generated by its option motivated and retained employees. The fundamental matching principle of accounting requires that the costs of generating those higher revenues be recognized at the same time the revenues are recorded. This is why companies match the cost of multiperiod assets such as plant and equipment with the revenues these assets produce over their economic lives. In some cases, the match can be based on estimates of the future cash flows. In expensing capitalized software-development costs, for instance, managers match the costs against a predicted pattern of benefits accrued from selling the software. In the case of options, however, managers would have to estimate an equivalent pattern of benefits arising from their own decisions and activities. That would likely introduce significant measurement error and provide opportunities for managers to bias their estimates. We therefore believe that using a standard straight-line amortization formula will reduce measurement error and management bias despite some loss of accuracy. The obvious period for the amortization is the useful economic life of the granted option, probably best measured by the vesting period. Thus, for an option vesting in four years, 148 of the cost of the option would be expensed through the income statement in each month until the option vests. This would treat employee option compensation costs the same way the costs of plant and equipment or inventory are treated when they are acquired through equity instruments, such as in an acquisition. In addition to being reported on the income statement, the option grant should also appear on the balance sheet. In our opinion, the cost of options issued represents an increase in shareholders equity at the time of grant and should be reported as paid-in capital. Some experts argue that stock options are more like contingent liability than equity transactions since their ultimate cost to the company cannot be determined until employees either exercise or forfeit their options. This argument, of course, ignores the considerable economic value the company has sacrificed at time of grant. Whats more, a contingent liability is usually recognized as an expense when it is possible to estimate its value and the liability is likely to be incurred. At time of grant, both these conditions are met. The value transfer is not just probable it is certain. The company has granted employees an equity security that could have been issued to investors and suppliers who would have given cash, goods, and services in return. The amount sacrificed can also be estimated, using option-pricing models or independent estimates from investment banks. There has to be, of course, an offsetting entry on the asset side of the balance sheet. FASB, in its exposure draft on stock option accounting in 1994, proposed that at time of grant an asset called prepaid compensation expense be recognized, a recommendation we endorse. FASB, however, subsequently retracted its proposal in the face of criticism that since employees can quit at any time, treating their deferred compensation as an asset would violate the principle that a company must always have legal control over the assets it reports. We feel that FASB capitulated too easily to this argument. The firm does have an asset because of the option grantpresumably a loyal, motivated employee. Even though the firm does not control the asset in a legal sense, it does capture the benefits. FASBs concession on this issue subverted substance to form. Finally, there is the issue of whether to allow companies to revise the income number theyve reported after the grants have been issued. Some commentators argue that any recorded stock option compensation expense should be reversed if employees forfeit the options by leaving the company before vesting or if their options expire unexercised. But if companies were to mark compensation expense downward when employees forfeit their options, should they not also mark it up when the share price rises, thereby increasing the market value of the options Clearly, this can get complicated, and it comes as no surprise that neither FASB nor IASB recommends any kind of postgrant accounting revisions, since that would open up the question of whether to use mark-to-market accounting for all types of assets and liabilities, not just share options. At this time, we dont have strong feelings about whether the benefits from mark-to-market accounting for stock options exceed the costs. But we would point out that people who object to estimating the cost of options granted at time of issue should be even less enthusiastic about reestimating their options cost each quarter. We recognize that options are a powerful incentive, and we believe that all companies should consider them in deciding how to attract and retain talent and align the interests of managers and owners. But we also believe that failing to record a transaction that creates such powerful effects is economically indefensible and encourages companies to favor options over alternative compensation methods. It is not the proper role of accounting standards to distort executive and employee compensation by subsidizing one form of compensation relative to all others. Companies should choose compensation methods according to their economic benefitsnot the way they are reported. It is not the proper role of accounting standards to distort executive and employee compensation by subsidizing one form of compensation relative to all others. A version of this article appeared in the March 2003 issue of Harvard Business Review .